Idrotten i Norrbotten

Ingen särskilt livaktig idrottsverksamhet i Norrbotten i början av år 1900. Luleå Skytteförening förekom i spalterna av och till.
(Norrbottens Kuriren)

Det unga samhället Kiruna

"Den engelska finansmannen sir Ernest Cassel var en tid starkt intresserad i Trafik AB Grängesberg-Oxelösund och med detta införlivade gruvföretag . Han skänkte i början av år 1912 540 000 kr till en fond för arbetarnas bästa i Kiruna och Malmberget. Det var i samband med diskussionen om lämpligaste användningen av gåvan, som Hjalmar Lundbohm fick iden om vissa anläggningar i Kiruna till befolkningens förströelse och vederkvickelse. Det skulle uppföras konserthus med bibliotek och läsesalar, anlägg-ningar för inom- och utomhusidrott m.m. och han var synnerligen angelägen om att därvid olika åsikter och behov skulle bli tillgodosedda och att alla skulle få en tillflyktsort under fritiden.
Att det var meningen att göra bl. a. idrottsanläggningar up to date, visas därav, att skaparen av Stockholm stadion, arkitekten Torben Grut, konsulterades. Genom samtal med arbetarrepresentanter inhämtade Lundholm också arbetarnas önskemål beträffande planerna i sin helhet.
På grund av världskrigets utbrott 1914 bordlades frågan. Casselska fonden kom sedermera att användas till andra ändamål. Sålunda började man redan 1915 att ur fonden lämna anslag till badortsvistelse för att därigenom ge arbetarna rationell sjukvård. Man lämnade även anslag och lån till studier.
Idrotten i alla de grenar, som under då rådande förhållande kunde utövas, var ej heller främmande för de första årens Kirunabor. Sålunda bildades Kiruna Skidklubb den 13 dec. 1903 och beslöt ansluta sig till Föreningen för skidlöpningens främjande. Klubben hade vid starten 50 medlemmar, och den första styrelsen utgjordes av gruvingenjör Waldemar Carlgren, ordförande, handlanden Carl Hannu, vice ordförande, fru Sigrid Carlgren, ingenjör Axel Nordman, ingenjör E. Åkerström och fotograf Borg Mesch.
Inte så långt efteråt bildades på initiativ av fotografen Borg Mesch och tapetserare Herman Thuritz idrottsföreningen IFK. Denna förening hade i början många grenar, bl.a. viktlyftning och brottning. Bland de ledande brottarna kan nämnas sågarbetaren Olle Olsen och gruvarbetaren Burman. Den ovannämnde Thuritz blev mäkta populär, då han en gång vågade sig in i lejonburen hos en cirkus, som gästade Kiruna. På affischerna hade utlovats 100 kr. till den modige man, som vågade uppehålla sig i buren bland fyra lejon under 5 min.tid. Thuritz anmälde sig, klev in och satt lugnt och stilla på en stol den stipulerade tiden. Förmodligen var risken inte så stor, ty 'vilddjuren' såg närmast generade ut."
(Kiruna 1900-1950, minnesskrift av Gustaf Frank)

Kiruna eller Luossavare? Den föreslagna namnändringen föranledde tydligen viss debatt i tidningarna. I Aftonbladet skrev 'det kända märket' K.B. Wiklund den 19 april 1900:
"I morgontidningarna meddelades idag, att alla myndigheter uttalat sig för ändring af namnet på den blifvande stora järnvägsstationen vid Luossajaure till Kiruna. Tillåt då en fråga: hvartill skall denna ändring tjäna? För det första ligger den blifvande stora staden däruppe ej på Kieronavare, utan på södra sluttningen af Luossavare och sålunda torde väl namnet på denna stad bli Luossavare och intet annat. För det andra ligger den ifrågavarande järnvägsstationen mycket närmare Luossavare än Kieronavare. För det tredje är namnet Kiruna nyuppfunnet och hittills mycket sällan begagnat, under det att Luossavare är det vanliga namnet på detta samhälle. För det fjärde är namnet Kiruna ren finska och vi svenskar torde icke ha någon som hälst orsak att sätta finska namn på ställen i Sverige, där aldrig några finnar, utan endast lappar bott - så gärna kunna vi då begagna svenska namn som finska! Hvarför inte bibehålla det rent lappska namnet Luossavare på denna från början rent lappska plats."
(Luossavare-bladet 24 april 1900)

Kungl M:t förordade, i brev den 23 dec 1898, att Statsbanestationen i närheten av sjön Luossajärvi ska benämnas Kiruna.
(NK 11 maj 1900)

Bland arbetarna på Gällivare-Riksgränsbanan jäste missnöjet under vintern år 1900. Orsaken var dåliga förtjänster samt ett slags "trucksystem" som innebar att proviantören, genom staten, fått fraktmonopol på handelsvaror per järnväg. Bönder från södra Sverige, stationerade i Luossavaara, beställde via sina familjer proviant som hö och havre. Inga transporter tilläts förrän statsleverantören lämnat sitt samtycke.
"Staten aflönar en särskild polisman, som vid tågets afgång från banans nedre utgångspunkt skall tillse, att arbetarne ej medtaga större matparti än som kan bäras i hand, såvida icke maten är köpt af proviantören. Att denna anordning skall alstra missnöje torde ej vara att undra på, hälst som en del varor hvilka finnas att köpa i Malmberget och Gellivare, ej finnas i proviantbodarne, hvarjämte prisskillnaden naturligtvis är betydlig. Dessutom ha ju en del af arbetarne sina familjer bosatta å ofvannämnda platser och nedresa därför en och annan gång. Det är förvånansvärdt, tillägger meddelaren, att styrelsen öfverlåtit sin bestämmanderätt öfver godstrafiken å en banbyggnad genom dessa ödemarker till en privatperson, hvilken person dessutom lämnats sådana förmåner som fria, af staten uppbyggda handelslokaler jämte källare samt äger att af kassören vid aflöningarna uppbära likvid för utlämnad proviant och kläder. Här kunde väl en fri konkurrens ej ha inverkat något menligt för staten och skulle otvifvelaktigt icke alstrat det missnöje hos arbetarne som nu är rådande."
(NK 30 maj 1900)

"Järnvägsanläggning från Luossajärvi till Svappavaara. Domänstyrelsen har nu avgivit
utlåtande över den av ingenjörerna G.Thosell och G.A Granström, vice häralds-hövdingen H. Santesson och auditören H. Martin gjorda anhållan om tillstånd att anlägga järnväg från Luossajärvi förbi Mertainen till Svappavaara malmfält. Domänstyrelsen hemställer att då vissa försiktighets mått i syfte att förekomma eldfara för skogen äro av nöden. Föreskrifter av enahanda innehåll som de vilka på sin tid utfärdades till efterrättelse för innehavaren av koncession och anläggning av järnväg
mellan Luleå-Gellivare och Luossavaara, måtte bliva gällande jämväl för sökandena till
koncession av ifråga varande bana samt att ersättning för den timmerskog, som i kronans mark måste järnvägslinjen fällas, skall av sökandena erläggas efter pris, som styrelsen bestämmer. I övrigt har styrelsen inte från skogs väsendets sida att erinera mot
den ifråga varande järnvägsanläggningen."

Kirunas befolkning växte efter sekelskiftet snabbare än i något annat samhälle i Sverige. 1899 fanns 8 mantalsskrivna, 1905 hade de ökat till 4 743 personer, 1910 uppgick befolkningen till 7 468. 1924 fanns över 10 000 mantalsskrivna i Kiruna.
(Norrbottens-Tidningen 24 mars 1925)
Folkmängden i Kiruna och Vassijaure uppgick 1903 till 2 187 personer.
(Nfl mars 1907)

Umeås folkmängd 1906 var 5 264 personer medan Skellefteås uppgick till 1 340 personer.
(Nfl 9 april 1907)

Res ej till Kiruna! Den uppmaningen lämnade faktiskt kommunalnämnden i Kiruna bl a i tidningsannonser 1910. Den märkliga uppmaningen från Kirunas egna företrädare berodde på den höga arbetslösheten. Levnadskostnaderna var också mycket höga, troligen högst i Sverige. Många arbetslösa tvingades leva på fattigvården i månader. Speciellt bekymmersamt var det för dem som tog med familjerna till Kiruna.
(Nfl 9 april 1910)

Samhällets byggnadsplan fastställdes den 27 april 1900. Mot slutet av detta år tog byggverksamheten fart och folk från alla orter i Sverige började strömma till. (Norrbottens-Tidningen 24 mars 1925)

Järnvägens rälsläggning var klar till södra sidan av Luossajoki 16 okt 1899. Den första vagnslasten per järnväg sändes då till Luleå.
15 nov 1902 öppnades järnvägstrafiken till Narvik, med det första malmtåget dit. 2 jan 1903 öppnades trafiken fullständigt. 14 juli 1903 invigdes järnvägen Gällivare-Narvik. År 1900 tog det 14 timmar att åka tåg mellan Gällivare och Kiruna. Förutom den långa färdtiden tog de dåliga vagnarna musten ur resenärerna.
(Norrbottens-Tidningen 24 mars 1925)

Första kommunalstämman i Kiruna hölls den 31 okt 1906. Ända fram till slutet av decenniet hölls stämmorna växelvis i Vittangi och Kiruna. 1909 flyttades de helt till Kiruna.
(Norrbottens-Tidningen 24 mars 1925)

Kiruna som egen köping var en het fråga för kirunaborna ända sedan 1903 då en hemställan gjordes i frågan. Kirunas befolkning, inklusive Hjalmar Lundbohm, var inte nöjd med att Kiruna styrdes från Vittangi, på 8 mils avstånd. I febr 1907 deltog 600 kirunabor på ett möte som beslutade att be civilministern inlämna en interpellation om att lösa frågan och skilja Kiruna såväl kyrkligt som kommunalt från Jukkasjärvi socken samt och utse Kiruna till köping.
(Nfl mars samt 9 april 1907)

Vare sig Norrbottens landshövding eller riksdagen ville lyssna på det örat och uppställde allehanda hinder för detta. Bl a hävdades att Kiruna, enligt förslaget, skulle bli en alltför vidsträckt kommun och att ett antal "ströängar" skulle förloras på grund därav.
(Nfl 1907)

I själva verket berodde motståndet på att gruvorna skulle ligga inom Kirunas gränser och bolagets beskattning därmed skulle tillfalla Kiruna. Ett municipalsamhälle blev sedermera lösningen, där bara en del av vinsterna stannade i Kiruna.
(Curt Persson)

Domkapitlet anhöll hos järnvägsstyrelsen om anslag på 500 kr till undervisning av barn till dem som jobbade med järnvägsbygget Gällivare-Riksgränsen. Undervisningen skulle pågå i tre månader och kunde bedrivas i tält eller en järnvägsvagn, ansåg domkapitlet. (N-K 30 maj 1900)

"Folkskolan i Kiruna. Till erhållande af ledigkungjorda e. o. lärarebefattningarna i Kiruna hafva bland sju sökande af skolnämnden föreslagits utexaminerade folkskole läraren
O. V Stenudd från Karl Gustaf samt folkskole lärarinnan fröken Hulda Grahn från Bygdeå, Västernorrland."
(NK 14 augusti 1903) (O. V. Stenudd med i IFK Kirunas första styrelse, reds anm)

Skolpliktigt barnantal i Kiruna: Lärarnas antal vid folk- o småskolorna
1900-1901: 180 1901: 3, 1902: 7, 1903: 10, 1904: 12,
1902-1903: 399 1905: 18, 1906: 21, 1907: 21.
1904-1905: 636 Dessutom tillsattes 1906 en slöjdlärarin-
1906-1907: 708 na o en skolköksl-inna, avlön av LKAB
(Nfl 9 apr 1907)

Kiruna Praktiska Ungdomsskola öppnades till höstterminen 1905. Eleverna bestod av 16 flickor och 2 pojkar. Samtliga som sökte kom in på skolan, och så var fallet även de närmast följande åren, innan skolan fått allmänhetens förtroende. Tre avdelningar fanns, en teoretisk och två praktiska - yrkesskolan och husmodersskolan. LKAB var huvudman för de två sistnämnda och fick även statsbidrag till skolan. KPU var bland de allra första i landet att erbjuda yrkesinriktad utbildning. Den teoretiska avdelningen övertogs av Jukkasjärvi kommun fr om hösten 1921. Disponent Hjalmar Lundbohm verkade för skolans tillkomst. Tillsammans med förste rektorn John Emil Björkman och förste läraren, sedermera undervisningsrådet, Vilhelm Berglund inhämtades kunskaper om yrkes-undervisning från Tyskland, vissa delar av USA, men framförallt från Holland. I övrigt anpassades skolan efter Kirunas specifika förhållanden.
Redan från starten erbjöd skolan fyraårig yrkesutbildning inom snickeri och metall. I utbildningen ingick såväl teori som praktik. 1923 tillkom skrädderiutbildningen.
För att kunna antas krävdes att eleverna genomgått samtliga klasser i folkskolan.
Till höstterminen 1927 sökte 50 flickor och 88 pojkar enbart till den praktiska ungdoms-skolan. Endast ett 30-tal av vardera könet kunde beredas plats. Betygen från folkskolan blev då avgörande för vilka som bereddes plats.
Ett inslag i KPU var att eleverna redan från början fick tillverka nyttiga och användbara föremål. Lärarna var skickliga yrkesmän.
Från andra årskursen fick eleverna arbetspremier för utfört arbete. Första terminen i 2:a klass låg premien på 10 öre i timmen för att succesivt stiga till 24 öre timmen under andra terminen i 4:e klass. Utöver detta kunde eleverna erhålla upp till 50 procent på arbetspremierna som extra premier, vilket sattes in på elevernas sparkasseböcker. Mindre premier utdelades även till flitiga, intresserade och skickliga elever redan i 1:a klass. Utbildningen var kostnadsfri. Inom den tvååriga husmodersskolan fick dock eleverna betala självkostnadspris för mat och kläder till eget bruk.
Mindre bemedlade barn kunde erhålla stipendier ur 'Kiruna högre folkskolas Linnéfond' som instiftats till Linnés minne. Hjalmar Lundbohm skänkte 5 000 kr som grundplåt till fonden som instiftades 1907. Genom donationer (bl a av framlidne grosshandlaren C.F Liljewalch jr:s utredningsmän, vilka donerade 50 000 kr) utökades fonden till 55 000 kr 1927.
Fil. mag. Harald Linder vatr rektor för KPU sedan 1920. 12 lärare och 8 lärarinnor undervisade på skolan 1927.
(NSD 9 dec 1927)

Beskattningsbara inkomsten i Kiruna 1906 såg ut som följer:
Av kapital: 13 825:-
Av tjänst el pension: 1 991 700:-
Av annan: 2 598 475:-
Medgivna avdrag: 597 500:-
Beskattningsbar inkomst: 4 006 500:-
(Nfl 6 april 1907)

Spårvägen i Kiruna öppnades för allmän trafik den 1 oktober 1907. Förutom de LKAB-anställda fick allmänheten rätt att åka med, så långt utrymmet medgav, med undantag av de speciella arbetartågen. Priset per enkel tur var tio öre. (Ett pris som låg fast ända till nedläggningen av spårvägen 29 maj 1958, enl NSD 14 dec 1982) Bolagsarbetarnas familjer kunde även köpa familjebiljetter om 25 st för 1 kr. Familjebiljetter för övriga kirunabor kostade 2 kr per 25 st.
(Annons i Nfl 1 okt 1907)

Ungdomarnas situation i Kiruna var nog inte den allra bästa under det tidiga seklet. Skolnämnden gav exempel på synen på ungdomen. I ett upprop till föräldrarna upp-manas de att "skydda dem från alla frestelser och utöva tillsyn över dem, så att de icke under ett sysslolöst kringströvande på gatorna öva ofog och okynne och, vad värre är, röna ett skadligt inflytande av de redan mera moraliskt fördärvade kamrater, som de med förkärlek uppsöka."
Som exempel nämndes att ungdomarna hade en tendens till att samlas utanför lokaler där nöjestillställningar pågick och "utfarit i otidigheter och råa tillmälen gentemot de mötande och förbigående personer, ja, t. o. m. överfallit yngre kamrater och stundom även äldre personer med sten- och snöbollskastning."
Skolnämnden ansåg också konditorier och caféer var fördärvliga tillhåll för ungdomarna. Det flitiga besökandet av dessa och nöjetillställningar ansågs skadligt för "barnens karaktärsutveckling" och att i "stegrad grad öka barnens nöjes- och njutningsbegär". Dessutom gavs exempel på några stölder och "bedrägerier" som tre flickor samt två pojkar gjort sig skyldiga till på caféer och konditorier "för att kunna tillfredsställa sin åtrå efter karameller", ... "choklad, bakelser mm..."
Skolnämnden ville visserligen inte att skolbarnen skulle hållas som fångar i hemmet, men däremot "sysselsättas med något nyttigt arbete, och uppfriskande, oskyldiga lekar må gärna förunnas dem."
Som en följd av detta införde överläraren en rad restriktioner mot skolbarnen på fritiden. Bl a fick de inte "samlas i flockar sysslolösa", "utan äldre personer sällskap eller eljest utan giltig anledning vistas sent ute om aftnarna", nöjestillställningar var också förbjudna utan målsmäns sällskap, ett totalförbud att besöka alla basarer och nöjestillställningar i Godtemplarhuset infördes, lika förbjudet var att göra inköp i caféer i konditorier. Samtidigt uppmanades innehavarna av de sistnämnda att inte sälja kaffe, godsaker o dyl till minderåriga.
(Upprop i Nfl 4 april 1907)

Beträffande frågan om allmänna lokaler kan konstateras att Konsertpaviljongen invigdes i sept 1907.
(Nfl)

Dagen före julaftonen 1902 var Godtemplarhuset färdigt. Disponent Hjalmar Lundbohm ställde upp med byggnadsmaterial. Huset fick byggas genom lån till arbetskostnaden från banken i Malmberget. Arbetskostnaden för murning av grunden uppgick till 300 kr. Tomten köptes för 100 kr av träarbetare Öström.
(Norrbottens-Tidningen 24 mars 1925)

Alkoholbruket blev tidigt utbrett i Kiruna, med därav följande problem. Otaliga lönnkrogar och bryggerier (inte alltid så lagliga) såg dagens ljus. Nykterhetsvännerna organiserades snabbt på den andra sidan av barrikaden.Nykterhetsarbetet fick en skjuts framåt när logen Kiruna Vapen bildades 28 okt 1900.
(NK, Nfl samt Kiruna-Tidningen 24 mars 1925)

Behovet avtidningar i Kiruna tillgodosågs till en början främst, om än starkt begränsat, av Norrbottens-Kuriren. I slutet av september 1906 förbättrades bevakningen avsevärt genom Norrskensflammans tillkomst. Redan från starten fanns en kirunaredaktion bemannad. Under 1907 prenumererade som mest över 900 kirunabor på tidningen. Nfl var knuten till socialdemokratiska partiet, starkt nykterhetsvänlig och deltog i många bataljer med krögare, vin- och spritfabrikanter. Pga arbetarinriktningen fick också många makthavare och tjänstemän på pälsen i spalterna.
(N-K 1900-1907, Nfl 1906-07)

I januari 1907 gjordes försök att sprida konkurrenten Norrbottens Läns Tidning till "nykterhetsvänner och frisinnade i Kiruna". Tidningen daterades samma dag som Nfl, den ankom dock till Kiruna under de dagar Nfl inte utgavs. I reklamen sas därför att dessa båda tidningar, med olika innehåll, tillsammans ungefär skulle motsvara en daglig tidning. Prenumerationer togs upp av folksskolläraren O W Stenudd samt handels-affären Thorneus & Boholm. Prenumerationsavgiften, inklusive utbärning var 4 kr per år.
(Annons i Nfl 31 jan 1907)

Trots dessa tidningar fanns ytterligare behov av att informera sig i aktuella ämnen. Arbetarkommunen (åtminstone till en början) startade och spred därför tidningen Kiruna Battongen som med knivskarp satir gisslade företeelser i Kiruna. Av och till dök även andra tidningar upp.
(Nfl samt Modinska samlingen, Kiruna)

Sjukvården lämnade en hel del övrigt att önska. Kirunabor dog som flugor pga sjukdomar och arbetsolyckor. Endast en läkare, A Skantze - anställd som läkare för järnvägsarbetarna - fanns stationerad i början av 1907. Han fick också fungera som läkare åt de bolagsanställda samt övriga innevånare. T ex vid hans egen sjukdom fanns således ingen läkare i Kiruna som då rymde omkring 8 000 innevånare. Residensstaden Luleå, med något högre invånarantal, förfogade över 6 läkare, i Boden med hälften så många människor fanns 4 och i Malmberget med betydligt mindre folkmängd än Kiruna fanns 2 läkare.
(Nfl febr 1907)

Maten var inte alltid av bästa kvalitét. I början av seklet gjorde hälsovårdspolisen i Kiruna 16 beslag över hälsovådliga matvaror. 375 kg kött, 145 kg korv, 110 kg fläsk, 175 kg fisk, 37 kg vilt (840 kg totalt) kasserades vid dessa tillslag.
(NK i början av seklet)

Hyrorna var rätt höga i de enkla arbetarbostäderna i Kiruna. Medelhyran 1904 låg i topp i Sverige, med 339 kr för en enrummare med kök. Motsvarande hyra i Stockholm var 273 kr, därefter följde Gällivare och Malmberget med 246 kr samt Norrköping med 234 kr. Billigast hyran i landet fanns i Motala, med 72 kr.
(NK i början av seklet)

Motståndet mot Kirunas idrott (Synen på Kirunas idrott)

"Kiruna skidförening den nordligaste i Sverige, har stiftats innevarande vinter och redan utvecklat en liflig verksamhet genom återkommande längre eller kortare utfärder. Inträsset för skidsporten har genom sammanslutningen af dess utöfvare till en fast förening i väsentlig grad ökats. Den 25 dennes hade sålunda föreningen anordnat allmän täflan i längdåkning, som vann liflig anslutning. Banorna voro tre, där en av 30 km. längd för äldre personer, en af 12 km. för gossar och en af 3 km. för damer. Till täflingarne i de olika banorna voro anmälda resp. 17, 18 och 12 personer. ---
Försnämnda täfling afvaktades med största inträsse, då däri deltogo sådana kända skilöpare som Ström och Grubbström. Hvilka förut med heder deltagit i flera större täflingar. Denna gång döko emellertid ett par andra personer Edholm och Rönnbäck upp och gjorde dem platserna stridiga. Grubbström hade oturen att på ett afstånd af omkring 6 á 8 km. från målet blifva illamående, så att han måste afstå från täflingen.---
---I damernas täfling segrade den lilla 12 åriga fröken Lisa Lundgren; håller hon hvad hon nu lofvar, torde det ej dröja länge förr än man finner henne täfla om mästerskapet å längre banor. ---
Söndagens backtäflan försiggick å klubbens skidbacke 'Haukivaara' under stor tillslutning från allmänhetens sida. Prisutdelningen förrättades kl. 6 på aftonen samma dag å bolagets skolhus,därvid ingeniör Carlgren i ett kortare tal erinrade om att dessa täflingar voro de första som afhållits af Kiruna skidklubb, betonade att skidlöpningen, särskildt för oss som bygga och bo i Norrland är af stor betydelse, samt uppmanade en och hvar att verka för skidsportens höjande såsom en för Lapplands befolkning särdeles lämplig, hälsosam och angenäm sport. Därefter förrättades prisutdelningen af lilla fröken Hedvig Lundgren. Ingenjör Carlgren utbragte ett lefve för pristagarna och för Kiruna skidklubb samt uppläste ett telegram från klubbens beskyddare, disponenten Hjalmar Lundbohm, som för närvarande vistas i Stockholm, af följande innehåll: Skidlubbens ordförande, Kiruna. 'Tacksam för underrättelsen om längdlöpningens utgång ber jag dig framföra min lyckönskan till pristagarna och skidklubben, hvilken väckt till lif intresset för idrott och visat att Kirunas ungdom är af full lifskraft.' Lundbohm.--- "
(NK 29 mars 1904)

"Se upp med skytterörelsen! I Eskilstuna hölls på söndagen stort offentligt möte i skyttefrågan. Inledare voro Eskilstuna skytteföreningsordförande, kromokassör Lars Jernberg och red. M. Sundell.---
--- Alldenstund att, trots det av arbetareklassen hittills frivilligt stödda skytteväsendet raskt utvecklat sig, den militäriska andan i här och flotta förbliver och militärbördorna långt ifrån att minska växa ännu mera under även liberal regim så att de trycka ned hela folket, alldenstund vidare skytteväsendets värde som en militär försvarsmakt är allt mer omtvistad, men framför allt emedan det på senaste tiden otvetydigt framgått att de från rena militaristiska lägret till skytterörelsen komna ledarna sökt i rörelsen ingjuta en patentfosterländsk och arbetarefientlig anda, ja rent av sökt hetsa skyttarna mot den organiserade arbetareklassen, kallande den 'en inre fiende', så kan mötet icke finna annat än att de frivilliga skytterörelsen i Sverige förfelat sitt ändamål.
Då emellertid en stor del organiserade av skilda anledningar icke anser det klokt att hastigt och helt lämna en plats i skytteledet och sitt gevär åt en okänd så uppmanar mötet alla vänner av arbetets folk som kvarstå i skytterörelsen att minnas sin plikt mot sin klass och städse ha för ögonen att han är en socialdemokrat."
(NFL 11 okt. 1906)

"Vinteridrottsfästen i Kiruna som varat under dagarna tre tog i lördags morgon sin början under allt annat än gynsamma väderleksförhållanden. Ett lätt snöfall i förening med en pinande och genomträngande kallblåst, som stundom övergick till full snöstorm, gjorde vistelsen ute i det fria allt annat än behaglig. Detta jämte en del andra tillstötande omständigheter torde delvis vara orsaken till att tillslutningen från allmänhetens sida var ytterst ringa. ---
--- Kl. 7 på aftonen samlades de främmande idrottsmännen jämte övriga intresserade å godtemplarsalongen där en välkomstfest gick av stapeln. Ingenjör Lenander höll välkomsttalet och föreslog att idrottsmännen skulle telegrafera en hälsning till disponent Hjalmar Lundbohm i Stockholm, 'till främsta främjaren av idrotten i Kiruna.' Sedan talaren fått lov till att avsända telegrammet och Oktettkåren underhållit med ett par musiknummer framträdde en präktigt uniformerad löjtnant, vars tillnamn är Lönnqvist, och läste på ett någorlunda felfritt sätt upp ett högtravande föredrag 'om idrottens betydelse för nationens armé.' Tillåt oss tacka denna sabelskramlare för det han genom detta tal tydligt sade ifrån att idrottens främsta och förnämsta uppgift är att stödja, styrka och stadfästa militarismen. Många som hittills varit gynsamt stämda mot idrotten skola nog efter dessa oförblomerade upplysningar börja på att reflektera. Det långa talets korta mening var: att idrotten uppfostrar, ja skapar soldater. Att döma av de ytterst få händer som rörde sig till applåd var det nog icke många, ens bland denna församling, som vilja underskriva löjtnantens ensidiga framställning av idrottens betydelse. ---"
(NFL den 21 mars 1907)

Ovanstående rader slog an tonen i en nära två månader lång dispyt i Nfl:s spalter bl a mellan dess lokalredaktör Agne Holmström, Skytteföreningens ordförande Allan Lenander samt tidigare nämnde löjtnant Carl O Lönnqvist.
Kombattanterna skrädde inte orden under denna batalj. Till slut övergick den mer eller mindre till rena personangreppen. Det osade både svavel och krut från argumentationen.
Kiruna Arbetarkommun behandlade under denna tid på ett möte frågan om "Vilken ställning böra organiserade arbetare intaga till den frivilliga skytterörelsen och idrottstävlingarna?" Efter en lång och livlig debatt antogs ett uttalande som antogs enhälligt. I uttalandet togs avstånd från folkbeväpning och militarism.
"Vad den frivilliga skytterörelsen vidkommer har den numera urartat så att den till huvudsaklig del behärskas av militärerna och då dess egentliga mål är att under idrottens täckmantel utbilda goda och skickliga - människoslaktare, samt bidraga till att i den allmänna moralen införa den föreställningen att krig är både tillåtligt och ursäktligt vilja vi tydligt tillkännagiva att vi taga bestämt avstånd från denna rörelse, som numera enbart utgör en gren av militarismen. Till sist uttala vi vår förkastelsedom över de idrottstävlingar som under dessa dagar pågå inom vårt eget samhälle och då dylika tävlingars enda och förnämsta mål, enligt ledarnas egna uppgifter, är att skapa och uppfostra soldater anse vi det vara en ren plikt som vi socialdemokrater uppfylla, då vi med kraft och hänförelse kämpa mot dessa fördärvliga tillställningar. Vi hoppas att alla organiserade arbetare hädanefter skola anse det som en skam att låta använda sig och deltaga uti skytte- och idrottstävlingar."
Logen Kiruna av N.O.V instämde senare till fullo i resolutionen. Alltihop kulminerade i ett välbesökt offentligt möte en söndag i maj dit även Allan Lenander inbjudits. Debattens vågor gick höga under det tre timmar långa mötet som till slut antog samma resolution som Arbetarkommunen tidigare antagit. Endast Allan Lenander reserverade sig mot uttalandet. Pga att lokalen inte kunde disponeras längre än till kl 17.00 beslutades att uppdra åt arbetarekommunens styrelse att senare utlysa ett diskussionsmöte där frågan om idrotten skulle behandlas.
(Nfl 8 maj 1907)

Enligt Skytteföreningens 50-årsskrift (Allan Lenander) var lokalen, Folkets Hus, fullsatt med 600 personer vid nämnda möte. Angreppen var av det grövre slaget. Mot slutet förklarade packmästare Ek vid SJ att han efter att ha lyssnat på diskussionen bestämt att han och sonen skulle bli medlemmar i Skytteföreningen. Därpå anklagade han bl a ordföranden för mötet, P Lindkvist, för att ha tagit "mutor av norrbaggarne under unionskrisen i fjol". Han syftade på när svenska Metall tog emot 2 000 kronor av norska LO under storstrejken 1905. Det vållade tumult i lokalen och vissa skulle kasta sig över Ek och slå honom på käften. Nfl:s lokalredaktör Holmström lyckades till slut lugna de församlade.
Allan Lenander försvarade sig efter bästa förmåga mot alla angrepp och sa till slut att han var utrustad med småländsk energi. Han lovade också att visa att han skulle ha fler medlemmar i Skytteföreningen när han sedermera skulle avgå än när han började som ordförande.
"Det gör ingen nytta att att ni nu slår ihjäl skytteföreningen på papperet, det kommer arbetare ut till skjutbanan och skjuter i alla fall, ty det kan de inte låta bli. ---
--- Det blev i fortsättningen som jag sa dem. Det var ett slag i luften. Vi hade lika mycket folk på skjutbanorna som förut. Flera för övrigt, ty när jag avgick 1914, när jag flyttade från Kiruna, var det 400 medlemmar. När jag tillträdde ordförandeskapet år 1904 var det 40. Något annat möte om idrotten blev det ej.---"
(Allan Lenander i Skytteföreningens 50-årsskrift 1952)

Återgivet samtal mellan Gerhard Magnusson, och en okänd om Stockholms stadion:
"... Vi gratulerade den arkitekt som skapat denna modärna lekvall och vi gratulerade vårt land, som hade en sådan arkitekt. Och så kommo vi in på allt möjligt. Särskilt intresserade det mig att veta hur min granne kommit att besöka arbetarfesten på Stadion. Han såg just inte ut att tillhöra den publik som vi räkna på vid dessa fester.
­ Varför? Ja, jag besöker allting, höll jag på att säga. Det som den gången drog mig dit var egentligen någonting som upprörde mig. Man ville från ledande idrottshåll, med någon sorts tillämpning av tävlingsbestämmelserna, eller vad det nu var, förbjuda idrottstävlingar på arbetarfesten i Stadion och det var visst genom kronprinsens ingripande som det ordnades upp igen, men jag, och jag tror många med mig, blevo förtörnade över det där förbudet, ty så mycket jag förstår så är väl flertalet av idrotts-männen i vårt land just arbetarpojkar. Och de höra väl bra ihop med en arbetarfest. Så det var egentligen som en protest mot det där tanklösa förbudet som jag kom att gå på det årets arbetarfest. och jag har aldrig ångrat det. Sedan har jag varit där igen och haft mina härligaste stunder där. Och fast jag inte alls gillar arbetarnas politiska idéer, och egentligen gått dit för idrotten, så har jag i alla fall rest mig upp då de sjungit sina arbetarsånger.
­För resten, återtog han, det ska' jag be att få säga er, som tydligen hör dem till, att vi vanliga hederliga medborgare inte äro så oartiga så att vi förbli sittande när ni resa er och sjunga edra kampsånger. Men den oartigheten har jag konstaterat från socialistiskt håll flera gånger, just här på Stadion, då kungssången spelats upp.... Nå, nå, ni behöver inte ta åt er personligen, men jag vet att det skett.
Där fick jag en liten knapp att bita i och kanske var det väl unnat. /---/
/---/ ­Ni har säkert inte själv, fortsatte han, en aning om hur mycket gott dessa arbetarfester göra för idrotten ­ och för arbetarna. Tänk bara på det att pojken och flickan inte mera behöva ljuga sig bort för att få sparka boll eller springa kapp, utan kanske i stället bli uppmuntrade till det. Och så det där, att ungdomen stärker sin vilja just genom att stärka sin fysik. Och till och med själva träningsarbetet ger ju stål i karaktären. Ja, nu blev min granne vältalig, och jag hörde på honom gärna. Runt omkring oss började man för resten intressera sig för den gamle spänstige mannen och hörde med nöje hans utläggning om idrottens medel och mål. Och så med ens fick han upp en ny tanketråd:
­ Vet ni vad? Jag har varit på A-salsmöten också. Jag har hört ungdomen där en gång tala om idrotten och de fördömdes som ett överklassnöje. Och nog syntes det på dem att de inte gillade idrotten, för de voro bleka och hängiga. Men de talade i allmänhet mycket bra. Så fick jag tag i en av ynglingarna efteråt och frågade var han hade emot idrotten. Och då svarade han att han hatade idrott och koloniträdgårdar därför, att så fort en av hans kamrater fått smak för fotboll eller koloniland, så var han förlorad. När jag föreslog att ungdomsklubbarna skulle bilda fotbollag så tittade han på mig föraktfullt och ansåg mig för galen. Men det är just därför den socialistiska ungdomsrörelsen är så grund och ensidig, därför att den inte vårdar sig om den kroppsliga utbildningen. I stället för leka och dansa och sparka boll sitta de i osunda lokaler hela sin fritid och fatta protest-resolutioner, i stället för att springa i guds fria natur sitta de hemma och läsa Marx och gamla kongressprotokoll ­ och bli gu'bevar's på sitt sätt både lärda och duktiga, men inte göra de någon glad inte. ... /---/"
(Skrivet av Gerhard Magnusson i årsboken Svensk Idrott 1916)

"Vinterspelen i Kiruna. DEN FYSISKA FOSTRAN. --- Idrottsföreningarna ha utfört ett gott arbete för att införa Lings program i levande livet. Deras arbetssätt är anknutet till naturliga och viktiga krafter hos människan: äregirigheten, tävlingslusten. Häri ligger någonting både gott och ont. Det driver fram den kroppsliga utvecklingen, härdar människan, stålsätter karaktären, samlar intresset kring uppgifter, som avser kroppslig kultur, rörelseglädje och fysisk energi- och kraftutveckling.
Så lång är saken god. Men det rätta måttet i fråga om vad kroppen tål är ej lätt att hålla. Överansträngning, uttröttning, överbelastning av muskler och andra organ är vanliga företeelser. Och så hetsar tävlingen in människan i en nervös jäktande spänning, som inte är hälsosam, allra minst för barn. Spar de unga då det gäller övningar, för vilka deras nerver ej är tillräckligt övade, ekonomisera med deras krafter, tag ej med dem i övningar, där allt hänger på den enskilda individen, men gärna i lämpliga lagtävlingar, där framgången hänger på sammanhållning och samspel, och där övningen ej är ägnad att utveckla den egoistiska gåpåarandan.---
--- Kroppsrörelsen måste bli en vana, som automatiskt verkar mot de förstörande krafter, människan fysiskt sett är utsatt för. Den, som sitter vid ett skrivbord eller en symaskin eller håller i en slägga eller en såg eller liknande är ständigt utsatt för risken av att deformeras. Skrivbordsmänniskans sabelben, snickarens axelknut och bagarens O är tre specifika företeelser. Den fysiska fostran skall ingjuta i människans inre, i hennes muskelsystem och vanor krafter, som hålla det ensidiga arbetets inflytelser i balans, och som för att tala med Ling, 'anordnar människans vilja, kroppshållning och tekniska färdigheter'. N.E. Lundin "
(Nfl 26 jan 1929)

"Kirunaborna hoppas på sin landsbygds åkare. Kiruna, som för några år sedan var en relativt okänd plats, har på sistone kommit i ropet. Anledningarna äro flera och vi skall ej i detta sammanhang närmare gå in på orsakerna. En är i varje fall den, att en del idrottsmän gjort sig kända i konkurrensen bland landets bästa, och det märkliga i vår tid är ju att berömliga gärningar på vetenskapens eller konstens område inte på långt när intresserar de breda massorna så mycket som en större boxningsmatch eller en film med Greta Garbo. Och i konsekvens härmed blir intresset för en stjärna på pugilismens eller filmens himmel alltid mycket större än för en idog tjänare på något verksamhets-område i livet. Utan tvivel är det så att Kiruna för en hel del varit ett okänt begrepp till dess Hall och Bjurén och de andra grabbarna fäste uppmärksamheten vid sig själva och sin hemort. Alla lokalpatrioter, oavsett uppfattning om idrotten, har alltså anledning att känna sig tacksamma.---
--- När man förlade årets D.M till Kiruna var det nog inte så mycket på grund av platsens anseende som skidåkarestad utan fastmera i avsikt att väcka intresse då det helt säkert inte fattas material till storrännare. En olägenhet för åkarna i Kiruna är det hårda arbetet och skiftgången, som omöjliggör metodisk träning. Det skall vara en god portion energi för att en som t. ex. arbetar i lastning, skall underkasta sig den trimning som fordras för att kunna genomkämpa en skidtävling i stark konkurrens i våra dagar, då de stora stjärnorna ha tillfälle att erhålla specialträning med sikte på att pressa tiderna undan för undan. ---"
(Nfl 26 jan 1929)

Idrotten före föreningarna

Behovet av att utöva spontanidrott verkar har funnits tidigt i Kirunas barndom, redan innan den organiserades av föreningarna. Så var åtminstone fallet beträffande skridskoidrotten. Några regelrätta anläggningar för detta fanns givetvis inte, i stället tog man vara på Kirunas naturliga förutsättningar. Dvs isbelagda sjöar, med alla risker det medförde. Man var tydligen dock väldigt tidiga beträffande elbelysning på Luossajärvi.

"När får vi skjutbanan i ordning i Kiruna."Spörjer en intresserad skyttevän där uppe i den blifande grufstaden och ber dom rikta en interpellation till ing. Lundgren, som visst är ordförande i Kiruna skytteförenings styrelse. Insändaren påstår att beslut fattades redan år 1900 om anläggande af en skjutbana och likaledes säger han intresset är mycket lifligt i Kirunas skytterörelse. Vi göra om därför till tolk både för det speciella skytte-saksintresset i Kiruna och det mera allmänna som bör behärska hvarje skyttvän då vi nu borde vederbörande på allvar taga i tu med saken, så att det må bli något af. Alltså friska tag för skyttesaken i Kiruna, så att platsborna snart måtte få höra skottens knallande på skjutbanan gifva genljud mot Kirunavaaras och Luossas kompakta malmväggar."
(NK 11 juni 1902)

"Skridskobana för de sportälskande Kirunaiterna har öppnats på Luossajärvi sjön. Banan belyses med elektriskt ljus. Här gifves sålunda de bästa tillfällen för nyttig och angenäm förströelse under de långa vinterkvällarna."
(Malmfältens Tidningar 31 oktober 1902)

I oktober 1906 begav sig 15-årige Carl Ferdinand Håkansson, son till fiskaren Anders Håkansson, tillsammans med en yngre bror till Bogdanoffsjön invid skyttepaviljongen för att utöva skridskoåkning. Höstisen brast och trots en ihärdig kamp drunknade 15-åringen. Hans bror sprang den 2 km långa vägen hem efter hjälp, väl på plats försökte de förgäves återuppliva pojken i flera timmar.
"Det inträffade bör utgöra en varning till föräldrar och målsmän att icke låta sina barn idka den hälsosamma och uppfriskande skridskosporten, innan isarna äro fullt säkra."
(Nfl 4 okt 1906)

Samma dag som Carl Ferdinand Håkansson vigdes till den sista vilan av en anklagande pastor Julieböö höll ytterligare en kirunayngling, son till gruvarbetaren Brolin, på att drukna. Denna gång i samband med skridskoåkning på Luossajärvi. Turligt nog fanns folk i närheten som lyckades rädda gossen.
(Nfl 11 oktober 1906)

Idrotten importeras

Det ligger nära till hands att anta att Kirunas idrott är framsprungen ur kirunabornas egna behov av försörjning. Jakten på vilt blev ett viktigt inslag för att dryga ut den nödtorftiga kosten i övrigt. För att lyckas med detta kan antas att förmågan att rätt hantera skjutvapen och skidor var nödvändig. Det skulle således kunna förklara att just skytte och skidor är de grenar som först organiserades i Kiruna.

Detta påstående är nog ändå en sanning med modifikation. Av historiska, kulturella, sociala och geografiska orsaker låg det säkert närmast till hands att just dessa grenar var tidigast ute. Grenarna var helt enkelt naturliga för Kiruna i början av seklet. Därmed inte sagt att det var lika naturligt att de organiserades som tävlingsverksamhet i föreningarna som bildades.

I själva verket spelade de inflyttade kirunaborna, främst på högre tjänstemannanivå, den största rollen vid organiseringen av de första grenarna. Dessa hade erfarenhet av föreningsdriven idrottsverksamhet från sina hemtrakter. Erfarenheterna tog de med sig till gruvstaden. De drev på organiserandet och valdes också i många fall in i styrelserna för de aktuella föreningarna. De aktiva själva var också inflyttade, med påbörjade idrottskarriärer på andra håll i landet.

Därmed kan påstås att idrotten i själva verket importerades till Kiruna. Att den sedan utvecklats inom Kiruna, främst från den andra generationens kirunabor, är en annan sak.

De första organiserade grenarna

Skytte - 1902 (Kiruna Skytteförening)
Skidor - 1903 (Kiruna Skidklubb)
Atletik och brottning - 1904 (Kiruna Skytteförening)
Fotboll (första lagidrotten) - 1905 (Kiruna idrottsförening)
Allmän idrott - 1905 (Kiruna idrottsförening)
Gymnastik - 1905 (Kiruna idrottsförening)
Skridsko - 1906 (Kiruna idrottsförening)

Första idrottsanläggningen

Första idrottsanläggningen i Kiruna torde varit skjutbanan som stod färdig 1902. Alltså samma år som första idrottsföreningen, Kiruna Skytteförening, bildades.
(Skytteför 50-årsskrift)

De första banorna för friidrott anlades troligen i anslutning till Skyttepaviljongen. Underlaget var så dåligt att banorna fick beläggas med långa trasmattor när Skidklubben arrangerade friidrottstävlingar där 1904.
(Enl Norrbottens Idrottsförbunds handlingar)

Första Idrottsplatsen låg förmodligen vid Bolagsskolans tomt på ett utplanerat område mellan den 1901 uppförda Bolagsskolan och Kooperativa Föreningens nya affärslokal från 1905.
(AIF-boken del lI, sidan XVII)

Den andra anlagda hoppbacken torde funnits på Kirunavaara. Tydligen var den, även med den tidens mått, inte ändamålsenlig. Kiruna Skidklubbs medlemmar beslu-tade nämligen att i nov 1905 flytta tillbaka till backen på Haukivaara.
(Protokoll Kiruna Skidklubb)
Den sistnämnda kan således ha varit den första hoppbacken i Kiruna. Den låg på kullen vid Matojärvi, på samma ställe där läktaren sedermera skulle byggas.
(enl Olle Strand)